Hämtade ut bilen på lunchen igår. Den såg liten ut, jämfört med de bilar jag haft tidigare som har plats för 7 säten.
Jag fick nycklarna och började lasta över allt det livsnödvändiga från min egen bil. Och då började det roliga :)
Det fanns två handskfack med massor av utrymmen. Ett stort för reservblöjan, platspåse, våtservetter, plåster, värktabletter, påsen med klubbor (mutor till stökiga barn), gummisnoddar, hårklämmor, napp, liten hårborste, ljudböcker, en förpackning nylonstrumpor och en uppsättning extra underkläder. Typiska attiraljer som varje fembarnsmamma borde ha i bilen.
Det mindre, övre handskfacket gapar nästan tomt trots papper och penna, tuggummin, pappersnäsdukar och handsprit. Me like.
Bagageutrymmet nästa! Eftersom vi inte alltid behöver ha de två extrasätena uppfällda så ligger det två bilbarnstolar (modell större barn) i bagaget. Av utsidan att döma skulle de nog inte få plats i denna lilla bilen. Eller?
Jomenvisst! Jag lägger utan vidare in båda stolarna, med ryggstöd och allt, in på plastmattan (ytterligare en superdetalj) i bagageutrymmet, och fäster plastbacken med min nödutrustning (bogserlina, startkablar, motorolja, filt, brandsläckare, skiftnyckel, vattenpass, insexnyckel, hopfällbart paraply och några hopfällbara sällskapsspel) i en ögla som passande sticker upp och lämpar sig fint för ändamålet.
Jag tittar nöjt på resultatet och ser att det fortfarande finns plats för ganska mycket. Jag saknar något slags nät eller gallermellan bagageutrymmet och kupén, så att vi inte ska ha en massa lösa föremål flygandes i bilen vid eventuell olycka, men jag intalar mig att det inte kommer att hända ändå. Jag packar grejorna och spänner fast bäst jag kan för säkerhets skull.
Minstingens bakåtvända bilbarnstol sätter jag bara in tills vidare. Den ska monteras i mitten bak, och det är alltid lika roligt :S
Och så kör jag!
Det känns som att sätta sig i en buss. Sätet är högt, och för mina 175 cm plus klackar så innebär det oftast att slår huvudet i dörrkarmen varannan gång jag sätter mig. Min förra bil var likadan, och även om man lär sig av erfarenhet så är det lite störigt. Man sitter som i en buss med. Jag är ovan vid känslan av att sitta så upprätt och högt, men jag känner väl igen det från förra bilen så det bekommer mig inte så mycket.
Ratten känns hal och det luktar ny bil. En ganska behaglig doft, även om den är bättre när det är ny bil med läder... den andra nybilsdoften, ny bil med vinyl, ligger nära skaldjur i mitt register, och kan kännas lite överväldigande. Men det funkar.
Jag är van vid automatare, så det är inga problem. Jag märker den lilla skärmen som visar en bild bakåt när jag lägger in backen. Den är lite distraherande, jag stirrar mest på skärmen när jag backar och det kanske inte är så bra. Det är nog något man vänjer sig vid. Nyhetens behag...
Bilen känns och låter lite som en lastbil med, tycker jag. Kan det bero på dieselmotorn? Jag saknar erfarenhet nog för att avgöra det, men lastbilskänslan är ett faktum.
Den svänger väldigt enkelt, accelererar som en oljad blixt och bromsar fint. Inser att den saknar dubbdäck, och hoppas att det ska sluta snöa till helgen.
Jag börjar genast pilla med elektroniken för att hitta alla kuligheter. Kopplar upp min iPhone till bildatorn (heter det så?) och ringer några samtal. Mycket fräsigt.
Touch-displayen låter mig bläddra bland radiostationer och telefon- och samtalslista, och jag hämtar upp musikfiler från mobilen.
Också fräsigt till tusen.
De två äldsta barnen fick varsin provtur på väg till träningen, och de var överförtjusta och dödsimponerade av alla finesser. Det finns bra med utrymme på alla platser vi testat hittills i bilen, och imorgon återstår eldprovet. Då packar jag in sambon och alla fem kidsen i bilen, inklusive allt som behövs för en heldag on the road.
Foto- och filmbevis utlovas!
Tills dess - må väl och ta det lugnt på vägarna!
